Anna i garderoben

Den första gången en tjej visade mig sin fitta var på lekis och jag måste varit typ sex år. Det fanns en tjej som hette Anna, som jag var väldigt förtjust i. Anna var en adopterad koreansk tjej, jag minns inte hur hon såg ut men självfallet var hon söt, och jag tror hon var den mest eftertraktade i hela vår lekiskull. Jag minns att när vi lekte mamma-pappa-barn, så ville jag alltid vara pappa när hon var mamma, och jag kämpade med alla till buds stående medel för att det skulle bli så. Jag minns att det fanns en spänning i luften när Anna var i närheten, och det här måste vara första gången som jag kände lust. Jag var bara sex år, men när jag tänker tillbaka på allt så var jag rätt insatt i saker och ting ändå. Anna och jag brukade kramas, och jag tror hon pussade mig då och då i gömda små utrymmen på lekis. En dålig dag på lekis var när Anna inte tittade åt mitt håll, en bra dag när hon bara hade ögon för mig.

Allting kulminerade i en händelse hemma hos en killkompis till mig. Vi var tre personer på min väns pojkrum, min kompis, Anna och jag. När min kompis skulle äta så blev Anna och jag ensamma på rummet. Jag minns inte riktigt hur det kom sig men jag tror att det var Anna som drog in mig i garderoben. Där stod vi i det trånga mörka utrymmet och trängdes bland alla kläderna. Plötsligt, och till min stora förvåning, drog hon ned sina strumpbyxor och sade åt mig att dra ned mina. Självfallet gjorde jag som jag blivit ombedd, det var helspännande. Vi stod sedan där och tittade och kände på varandra i halvmörkret. Det hela var oerhört oskyldigt men slutade ändå i en känsla av skam då min kompis mamma kom in i rummet och ertappade oss. Mitt minne är oerhört suddigt av just ertappningen. Jag minns att det på något sätt blev mitt fel att vi varit så där busiga, och jag fick packa mig därifrån rätt fort. Resten av lekis och vad som hände sedan har jag ännu suddigare minne av. Anna och jag hamnade aldrig i en garderob igen. Jag har ingen aning om det var på grund av denna händelse, men Anna försvann från lekis, och jag såg henne aldrig igen. Det kan också ha varit så att lekis helt enkelt tog slut och jag har projicerat minnet av att jag blev av med Anna på ett negativt sätt. Minnet av Anna stannade däremot alltid kvar hos mig, jag kan aldrig glömma henne och den där gången.

Tio år senare, på en större fest där några äldre kompisar till mig spelade – kom en tjej fram till mig och sade att hon hade en kompis som hette Anna. Tjejen sa att Anna var en koreanska som kände mig sedan lekis, och som hört att jag var där och som letade efter mig. Jag letade och letade men lyckades aldrig hitta henne i det tonårsfyllesjuka vimlet.